Svensk-Italienska Föreningen i Göteborg

1925-1975

 

Anteckningar av Harry Erkell, 1993

Jag hoppas, att någon intresserad (eller några intresserade) skall vilja göra upp en förteckning över styrelsemedlemmar, föredrag och konserter under denna tid. Många väl förtjänta styrelsemedlemmar, många utomordentliga föredragshållare, många framstående konstnärer har lämnats onämnda. Särskilt roligt vore det, om några av dem, som deltog i teaterverksamheten ville skriva ned personliga minnen. Föreningens arkiv ligger i Göteborgs universitetsbibliotek; handskriftsavdelningen. Här finns också Arturo Marciapiedis album med program, tidningsklipp och fotografier från Il Piccolo Teatro di Gotemburgo.

Åtskilligt har anordnats i samarbete med Italienska institutet i Göteborg, en del konserter tillsammans med Lilla Parnassen.

 

SVENSK-ITALIENSKA FÖRENINGEN I GÖTEBORG 1925-1975

GRUNDAREN

Vilhelm Lundström var en eldsjäl. När han som ung student läste matematik i Uppsala, gick han i uppehållet mellan två föreläsningar in på en föreläsning om grekisk körlyrik; här blev han så upptänd, att han lämnade matematiken och började läsa klassiska språk. Han älskade poesi, inte endast klassisk, utan även italiensk och framför allt svensk. Det svenska språket framstod för honom som ett lika viktigt kulturspråk som något annat. Som professor i latin vid Göteborgs Högskola önskade han, att hans studenter skulle skriva sina avhandlingar på svenska, och han grundade en vetenskaplig tidskrift, Eranos, där endast svenska och latin fick användas. Han ville ägna sitt liv åt forntiden och fosterlandet, och fosterlandet var för honom inte bara själva landet med dess inbyggare, språk, historia och kultur, utan också alla svenskar och svenskättlingar i hela världen. 1908 bildade han Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (nu Sverigekontakt). Vid krigsutbrottet 1939 hade Sverige omkring 30 lektorat i utlandet; nästan alla dessa hade Vilhelm Lundström bildat genom Riksföreningen. Romlektoratet hade han dock bildat genom Svensk-italienska föreningen i Göteborg.

 

FÖRENINGENS HISTORIA

Det var i seklets början inte så vanligt att fara till Italien, men Vilhelm Lundström hade åtta sådana resor bakom sig, när han som professor vid Göteborgs högskola anhöll hos styrelsen att få förlägga hälften av vårterminens latinundervisning till Rom. Det fick han, förutsatt att han inte därmed förorsakade högskolan några kostnader. Han anskaffade 2000 kronor till stipendier och 300 kronor till andra utgifter genom avgiftsbelagda föreläsningar vid högskolan, och resan kom till stånd 1909. Deltagarna fick gratislektioner i italienska av fröken Ebba Atterbom, sondotter till skalden P.D.A. Atterbom, vars Minnen från Tyskland och Italien naturligtvis fanns med i kursbiblioteket jämte annan svensk Italienlyrik. Hon blev styrelseledamot 1925 och hedersledamot 1958.

Resan har beskrivits av Axel W. Persson i Ord och bild 1940 och Harry Armini (senare sekreterare i Föreningen) i Sverige – Italien 1944. Det kan för oss vara svårt att sätta oss in i det känsloläge, i vilket resan företogs. ”En eldstod av hänförelse och poesi lyste oss” skriver Armini; hotellkvällarna under uppehållen i resan ägnades inte bara åt föreläsningar i områdets historia i romersk tid utan även åt uppläsning av poesi. När man kom till Bolzano, steg man av tåget – av sentimentala skäl; man ville gå till fots den gamla pilgrimsvägen upp på Brennerpasset.

I Rom utökades gruppen med fil. kand. Sophie Carlander, senare bekant författare (tillsammans med S. Tomba) till en mycket använd italiensk grammatik och fru Anna Ahrenberg, kassaförvaltare 1925 – 1933 och Föreningens stora donator.

 

1925 – 1938

Föreningen bildades den 12 mars 1925 på restaurang Gamle Port i Göteborg, men det var inte bara göteborgare närvarande. Vilhelm Lundström hade sänt ut en inbjudan, undertecknad av ett trettiotal personer, till bildande av en riksförening med säte i Göteborg. I Föreningen skulle hållas vetenskapliga och populära föredrag i arkeologi, historia, litteratur och musik. Årsavgiften skulle vara 5 kronor (i värde ungefärligen motsvarande dagens 65 kronor). Det första föredraget i Föreningen hölls nu av excellensen Pavolini, professor i Florens och översättare från svenska. Det handlade om Le ninnenanne. Ordförande blev Vilhelm Lundström, sekreterare Harry Armini, v. sekreterare Ebba Atterbom och kassaförvaltare Anna Ahrenberg.

Följande år började Föreningen utge tidskriften Sverige-Italien. Tre nummer kom 1927, tre 1928, och två 1933. I det första numret 1927 skrev V. Lundström i både svensk och italiensk version en artikel, där han föreslog skapandet av ett svensk lektorat i Italien och ett italienskt i Sverige. Han skrev bl a: ”I vetenskapligt, litterärt, konstnärligt och över huvud kulturellt avseende är Sverige allt fortfarande en stormakt … Det svenska språket … är ett av Europas ledande kulturspråk”. Grazia Deledda fick Nobelpriset, och det väckte stor glädje i Föreningen; 160 personer firade den glada tilldragelsen den 9 december 1927 med en bankett, i vilken festföremålet själv tyvärr inte deltog.

1928 skänkte Anna Ahrenberg 25000 kronor till en lektoratsfond, som skulle bestrida kostnaderna för ett italienskt lektorat i Göteborg och ett svenskt i Italien under tre år. En okänd givare lade härtill 4000 kronor.

1930 inträdde som sekreterare Tönnes Kleberg (senare docent i latin och överbibliotekarie i Uppsala, författare till ett välkänt arbete· Värdshus och värdshusliv i antikens Rom (doktorsavhandling på svenska, senare översatt till franska». En ung italienare kom samma år till Centralstationen i Göteborg, där han möttes av Karin och Ture Söderlund (om vilka mera senare) och fördes direkt till en pågående sammankomst i Föreningen. Han blev en trogen och verksam medlem av Föreningen de närmaste 47 åren. Det var Arturo Marciapiedi, senare italiensk konsul i Göteborg. Till tack för sin verksamhet belönades han i Sverige med Patriotiska sällskapets guldmedalj, i Italien med titeln Conte di Cortenova.

Anna Ahrenberg byggde 1931 på lektoratsfonden med pengar för ytterligare fem år för lektoraten i Rom och Göteborg. Hon belönades 1931 med italienska statens guldmedalj.

I protokoll från 1932 kan man finna, att styrelsen föreskriver aftondräkt vid sammankomst på årsdagen av föreningens grundande. Detta och den flitiga användningen av titeln excellens (den titeln får man som medlem av Accademia d´Italia) kan synas tyda på att man ville hålla en hög social nivå, men den normala supen efter föredraget bestod av te och smörgås. Vi fick detta år besök av prof. Guiseppe Gabetti, chef för Istituto di studi germanici i Rom. Det var han, som införde svenska som ämne vid Roms universitet.

1933 fick Föreningen besök av en nobelpristagare: excellensen Pirandello talade om Teatro vecchio moderno. Lektoratsfonden, som tydligen hade gott om pengar, gav 300 kronor till den romanska institutionen vid Göteborgs högskola och 250:50 till det germanska institutet i Villa Sciarra i Rom, där lektoratets bibliotek fanns.

1937 ny sekreterare: Erik J. Holmberg, sedermera rektor vid Samskolan och professor. Romlektorn föreslog att Föreningen skulle stå för kostnaderna för ett studentutbyte Rom-Göteborg. Styrelsen anslog pengar, och vi finner i protokoll, att dott. Mario Gabrieli (senare professor i Lingue e letterature scandinave i Neapel) fick göra skäl för sig i Föreningen genom att deklamera Carducci och dAnnuzio, och Tönnes Kleberg deklamerade svensk dikt. Dessutom spelade A. Marciapiedi piano och tillsammans med honom spelade signor G. Vecchi violoncello. Ett verkligen Vilhelm Lundströmskt program. På kallelsen skrev denne också några förmanande ord: ”Medlemmarna uppmanas … att allvarligt bemöda sig om värvande av nya medlemmar, så att Föreningen ekonomiskt och moraliskt blir i stånd att fullfölja sina kulturella plikter.” Samma år avgick en utbytesstudent till Rom; det var Eric Berggren, arkeolog, en tid föreståndare för Puck Munthes San Michele och svensk konsul på Capri och senare filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet.

Med detta år lämnade Vilhelm Lundström ordförandeposten, som han innehaft sedan 1925 (med avbrott 1932 och 1933). Han avled 1940, djupt bekymrad för att kriget skulle slå sönder vad han hade velat bygga upp.

 

1939 – 1954

1939 övertogs ordförandeskapet av Axel Boethius, professor i klassisk fornkunskap med antikens historia i Göteborg, och han innehade det i 18 år. Det kan inte komma på fråga att här skildra hans vittfamnande verksamhet, men åtminstone äldre medlemmar är kanske roade av att veta, vad deras ordförande sysslade med i Rom december 1939 – januari 1940 i de svensk-italienska förbindelsernas tjänst. Under det finska vinterkriget rådde bland italienarna ofta en enorm beundran för finnarna, hat mot ryssarna, avsky mot tyskarna och förakt för svenskarna – vi hade ju inte kommit till våra nordiska bröders hjälp. Vi hade mycket dålig press, som det heter. Axel Boethius hade sedan sin tid som direktör för det svenska institutet i Rom de bästa personliga förbindelser i inflytelserika kretsar i Rom (alltför goda förbindelser, menade somliga i Sverige). Han skickades av UD ned till Rom för att försöka påverka den italienska opinionen. Läsarna av Mussolinis speciella tidning, Il Giornale d´Italia, kunde en dag till sin förvåning läsa en Sverigevänlig ledare; den hade Axel Boethius skrivit, sittande i chefredaktören Virginio Gaydas eget arbetsrum. Han drog i många trådar och tyckte sig ha nått vissa resultat. Vid hemresan föreslog han, att det skulle bildas en liten inofficiell svensk pressbyrå i Rom. En sådan kom också till stånd. Den bestod av Handelstidningens legendariska Italienkorrespondent sedan många år, Gunhild Bergh, Gunnar D. Kumlien, som var ny i staden och mig. Med stöd av legationen och UD försökte vi sprida Sverigevänligt material i text och bild t ex beträffande Sveriges militära och humanitära hjälp till Finland.

1939 utdelade Föreningen ett litterärt pris. Det var 500 lire (vilket inte var så mycket ens på den tiden), som gick till Astrid Ahnfelt, romarinna sedan många decennier. Hon fick det för sin översättning av Heidenstams Karolinerna. Priset skulle årligen utdelas till person, som gjort svensk litteratur känd i Italien. Det tycks dock ha stannat vid denna första ansats.

Arturo Marciapiedi inledde nu sin serie av teaterföreställningar på italienska. Med några elever spelade han Le tre grazie av Dario Niccodemi.

1941 beslöt styrelsen att inbjuda någon bekant italiensk arkeolog till Föreningen. I själva verket kom under åren – genom Ahrenbergska fonden och Axel Boethius personliga förbindelser – en rad av de främsta romarkeologerna t ex G. Lugli (Rom), G. Calza (Ostia), E. Josi (gravstaden under S. Pietro), R. Bartocini (Etrurien), M. Pallottino (Etrurien) till Göteborg för att föreläsa i Föreningen. Samma år mottog vi från en anonym givare 5000 kronor, främst för italienska föredrag. Ny commedia: A-E-I av Sabatino Lopez. Docent Carl Nordenfalk blev sekreterare.

Redan följande år kom en ny commedia, Tentazioni av Gerolamo Mariani nu tillsammans med supé och dans. 4 kronor, smoking! Pengar strömmade in: 1000 kronor årligen i 3 år från Svenska Amerikalinjen. Styrelsen uppmanade Kerstin Anér, senare känd politiker och samhällsdebattör, att bilda en ungdomsavdelning.

Ett föredrag, Vad Italien givit oss, som prof. Axel Romdahl hållit i föreningen, utgavs 1943 i en vacker upplaga om 500 numrerade exemplar.

År 1944 tillträdde dåvarande docenten Ingvar Bergström posten som sekreterare för 11 år framåt, och dir. Ture Söderlund blev skattmästare; det förblev han i 29 år. ”Sverige-Italien ” utkom i ny följd, nu med undertiteln ”Vilhelm Lundströms tidskrift utgiven av Svensk-italienska föreningen i samverkan med göteborgsavdelningen av Istituto di studi romani”. Ordföranden uppmanade i brev medlemmarna att bidraga till en insamling för Italiens barn. Det gav 5810 kronor.

Arturo Marciapiedi uppförde en ny commedia, Due dozzine di rose scarlatte av Aldo di Benedetti. Föreningen anslöt sig till Rädda Barnens insamling till hjälp för Italiens barn.

Även följande år behövdes sådan hjälp. Föreningen anordnade en välgörenhetssoaré, som kostade hela 10 kronor; smokingen kunde nu ersättas av mörk kavaj. Commedia (obekant vilken) och konsert (Arturo Marciapiedi och Guido Vecchi) i Stenhammarsalen, därefter dans på Lorensberg.

På en kallelse rekommenderas 1947 medlemmarna av Föreningen att stödja den italienska avdelningen av Rädda Barnens Nationernas gata. I själva verket hade redan vid ”gatans” tillblivelse fru Helen Marcciapiedi skapat det ”italienska stånd”, som fortfarande består. Styrelsen fick en ny, energisk medlem, fru Karin Söderlund, som blev klubbmästare för 27 år framåt.

Även 1946 spelades en commedia, och 1947 spelades In città è un´altra cosa av Emilio Cagleri. Den följande supén med dans kostade 5 kronor, men man skulle också lämna kuponger för smör, bröd och kött. 1948 spelades L´armadietto cinese av Aldo di Benedetto.

I februari 1948 omtalade ordföranden, att tackbrev ingått från den italienska ministern i Stockholm och att han vidarebefordrat detta till SKF. Det handlade om Ghibertis berömda portar till Baptisteriet i Florens (paradisportarna). Dessa var i dåligt skick, och man kunde befara, att de skulle fördärvas, om man fortsatte att öppna och stänga dem på samma sätt som i gamla tider. De har nu räddats genom att de vänds på kullager, skänkta av SKF. Det är dock inte riktigt klart, om Axel Boethius härvid uppträtt som ordförande i Föreningen eller som privatperson. Fru Anna Ahrenbergs fond för vetenskapliga m fl ändamål överlämnade 3.000 kronor till fonden för italienska föreläsare och 2.500 kronor till Föreningens lektoratsfond. En artikel i Handelstidningen hade väckt intresse för Don Antonio Rivolta och hans pojkby i S. Marinella i närheten av Civitavecchia. Till förmån för denna pojkby uppförde Arturo Marciapiedi och hans trupp åter commedia, L´armadietto cinese av Aldo de Benedetto i Stenhammarsalen, och under hösten kom Don Antonio själv till Göteborg och talade om pojkbyn. I protokoll för 15. oktober 1948 läser man: ”§ 2. Ägnade ordföranden Fru Anna Ahrenbergs minne en varm hyllning, erinrande om hennes storslagna insats för främjande av kulturförbindelserna med Italien och hennes in i det sista levande intresse för vår förening”. Detta intresse bestod även efter hennes död. Föreningen hade nämligen under ett trettiotal år ett gott samarbete med hennes just nämnda fond för vetenskapliga m fl ändamål; Föreningen bad om pengar och fonden gav dem, omkr 1000 kronor om året. Detta angenäma samarbete avbröts 1983, då vi (med vänlig hälsning) meddelades, att ”styrelsen icke funnit skäl att bifalla Er ansökan om bidrag ur fonden”.

1949 gästades Föreningen av den mycket uppskattade pianisten Ornella Santoliquido från Rom; hon återkom senare flera gånger. Överintendenten Armando Vene talade om Ghibertis förut nämnda bronsportar i Florens. Föreningen firade Axel Boethius´ 60-årsdag med att ge ut en bok: ”Festskrift tillägnad Axel Boethius den 18 juli 1949 av Svensk-italienska föreningen”. Det var en volym på 173 sidor, innehållande 13 uppsatser samt en bibliografi.

För första och hittills enda gången anordnade Föreningen ett föredrag tillsammans med Göteborgs folkskolors pedagogiska kurser, Göteborgs högra samskola och Göteborgskretsen av Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund. Föreningen hade nämligen lyckats förvärva den världsberömda pedagogen Maria Montessori, som talade om Barnen och freden. Detta var 1950.

Don Antonio hade i Italien kontakt med grevinnan A.M. Sabadini, som arbetade med en egen pojkby i Ascoli Piceno. Genom hans förmedling kom hon till Rädda Barnen i Göteborg. Härvid talade hon också i Föreningen (1951), och ett resultat blev, att inkomsterna från det italienska ståndet delades upp på de båda pojkbyarna.

1954 återupptogs teaterverksamheten. Vid en vårfest på Henriksberg uppfördes Pirandellos La patente. På hösten kunde man med glädje meddela: ”På mångas begäran repris av La patente framförd av Il Piccolo Teatro italiano di Gotemburgo”.

 

1955 – 1975

1955 firade Föreningen sitt 30-årsjubileum. Detta skedde av sentimentala skäl i restaurang Gamle Port, där den en gång bildade Ahrenbergska fonden uppvaktade med 2000 kronor. Axel Boethius avgick som ordförande, och Italiens generalkonsul Nils Åhlund övertog för tre år framåt den ordförandeklubba, som till jubileet skänkts av Italiens vänner i Helsingborg. Senare hölls stor avskedsfest för Axel Boethius. Bankett med över 100 gäster på Lorensberg. Bland hyllningstalarna var dir. Bertil Thorburn, som talade för Göteborgs stad. Detta visar, att det inte var fråga om en intern föreningsangelägenhet, utan en åtminstone halvofficiell hyllning till Axel Boethius före hans avflyttning till Rom. Föreningens medlemmar och Ahrenbergska fonden uppvaktade med pengar, som mottagaren förklarade sig skola använda för en viss utgrävning.

Samma år hade vi besök av en av Italiens mest framstående teatermän, Paolo Grassi, chef för Il Piccolo Teatro di Milano, särkilt känd för att han ”återuppväckt” den gamla teaterformen commedia dell´arte.

Vår egen Piccolo Teatro framförde följande år (1956) en ny pjäs av Goldoni, Un curioso accidente, som även den måste tas i repris. Ett nytt försök gjordes att bilda en ungdomsavdelning. Ada-Maria Terziani, italiensk lektor, entusiasmerande lärare även i radio (många minns henne ännu med glädje och tillgivenhet) och Erik Michaelsson grundade Il Circolo dei Giovani. Den blomstrade, vissnade och dog. Harry Erkell blev sekreterare för 12 år framåt.

1958 överlämnade Nils Åhlund ordförandeskapet till Hans Nilsson-Ehle. Som professor i romanska språk hade denne specialiserat sig på italienskan och den italienska litteraturen, med särskilt intresse för den romerske dialektskalden Giacomo Belli. På grund av sina utomordentliga förtjänster hedrades han med medlemskap i den av drottning Kristina bildade akademin Arcadia och i Cultori di Roma. Han ledde Föreningens öden i 17 år. Under hans tid fick vi besök av några av Italiens mest kända språkvetenskapsmän som Maria Corti, Gianfranco Folena (filologer och språkvetare) och Tullio De Mauro (linguist) och författare som Italo Calvino, Vasco Pratolini, Goffredo Parise, Leonardo Sciascia och Luigi Barzini. Föreningens verksamhet kom också att präglas av ordförandens stora intresse för musik.

1958 hade Föreningen glädjen att kunna lyckönska Axel Boethius till en ny utmärkelse; han hade fått staden Roms guldmedalj.

1958 turnerade Il Piccolo Teatro di Gotemburgo söderut, till Helsingborg, Malmö och Köpenhamn, där den i pressen fick betyget ”nästan professionell”. Följande år gick vägen till Stockholm och Västerås. Och så blev det en föreställning hemma i Svenska Mässan.

1959 drog det åter ihop sig till Nobelfest, men denna gång var pristagaren, Salvatore Quasimodo, själv med. Stor bankett på Grand Hotel. 124 personer, icke alla tillhörande föreningen. Festen möjliggjordes genom bidrag från näringslivet.

Detta år inträdde fil dr. Åke Sällström, senare förste arkivarie i Riksarkivet som suppleant, senare vice och ordinarie ordförande i styrelsen. Han var en passionerad älskare av opera, framför allt italiensk. Han förtjänar beteckningen operaarkeolog; i italienska arkiv letade han fram bortglömda operor från renässans och barock, översatte dem och fick dem uppförda genom Vadstenaakademin. Genom hans personliga förbindelser fick vi besök av framstående konstnärer, som annars skulle varit utanför vårt räckhåll, både svenska och utländska, som den framstående operaregissören Vittorio Rossi och sångerskan och musikologen Nella Anfuso känd som specialist på äldre italienskt sångsätt.

Det stod i våra stadgar, att Föreningen icke skulle syssla med politiska frågor, men det råkade vi göra 1960. Tillsammans med studentkåren inbjöd vi Danilo Dolci, ”Siciliens Gandhi”, som vi i vår oskuld betraktade som socialreformator och maffiabekämpare. Vår förvåning blev stor, när vi fick veta, att utrikesdepartementet i Rom förbjudit all personal i utlandet att höra honom.

1961 höll ordföranden parentation över hedersledamoten Ebba Atterbom. Hon hade varit medlem från grundandet 1925, men hon var med redan 1909 vid Vilhelm Lundströms kurs i Rom.

Extra mycket teater blev det 1962, inte bara en Goldonipjäs i vår Piccolo Teatro, La Bottega del Caffé, utan också en komedi av den romerska författaren Plautus spelad på latin.

Ar 1963 festade vi; tillsammans med Alliance française och Svensk-spanska föreningen ordnade vi en Carnevale Romano.

Följande år var vi alldeles särskilt musikaliska. På våren gick vi på Stora Teatern och hörde Rossinis La cenerentola, i september lyssnade vi till Pergolesis La serva padrona med kommentar av ordföranden, och strax före jul hade vi Il 700 musicale italiano, konsert av Almerindo d´Amato.

1965 såg vi oss tvungna att höja årsavgiften till 15 kronor, men medlemmarna hade dock följande år tillräckligt mycket pengar kvar för att kunna sända 17.503 kronor till borgmästaren i Florens, där det varit en stor översvämning.

I protokoll från 1968 berättas, att Föreningen åtagit sig att inför polismyndigheterna stå som anordnare av ett lotteri vid det italienska ståndet i Nationernas gata med Inger Munthe som lotteriföreståndare. Lotteriet anordnas fortfarande årligen, senare under ledning av Mari-Ann Nilsson-Ehle.

1969 höll vi för första och enda gången årsmöte utan föredrag. I Göteborg pågick just då sardisk turistvecka, och sardisk dans och sång följde på den festliga måltiden på Lorensberg. Tillsammans med Sällskapet Lilla Parnassen och Italienska institutet anordnade vi konsert av Quartetto di Roma i Kronhuset och for sedan i abonnerad buss till restaurang Heden.

1970 samarbetade Föreningen med humanistiska fakulteten. Förste vice ordföranden Åke Åkerström höll ett minnestal över den bortgångne Axel Boethius, varefter universitetets gästprofessor Umberto Bosco från Rom höll föredrag om Dante. Samma år utsågs styrelsemedlemmen, numera docenten Francesco Petroselli till sekreterare. Han innehade denna post till 1991, då han blev vice ordförande.

1972 kunde vi, tillsammans med Lilla Parnassen, bjuda på italiensk operaafton på Röhsska museet. ”Vi sjunger, talar och spelar italiensk opera” hette det, och de som gjorde det var Kerstin Meyer, Åke Sällström och Arnold Östman.

I styrelsen framfördes 1973 önskemål om att det skulle anordnas billigare supéer, för att även yngre medlemmar skulle ha råd att komma. Civilekonom Ulf Hellström efterträdde Tore Söderlund som kassaförvaltare och stannade på denna post i 9 år.

1974 fick vi låna SE-bankens vackra föreläsningssal för en konsert av Hvitfeldtska gymnasiets musiklinje.

Ar 1975 blev fru Gunilla Hellström klubbmästare, och vårt liv förändrades. Det blev mera sällan restaurang. Gunilla ordnade själv supéer allt efter de lokala möjligheterna. I romanska institutionen Lundgrensgatan 7 blev det bröd, ost och vin, i lärarnas kårlokal på Aschebergsgatan 3 mat, som hon lagade hemma i köket och med hjälp av skattmästare Ulf transporterade till sammankomsterna. Jag minns, att hon en gång kom med lasagne för 60 personer. Föreningen blomstrade. Gunillas julbord blev berömda och höll på att spränga lokalerna. En ny bekantskap blev den s.k. Herrgården på Chalmersområdet; att vi fick komma dit berodde på att en Chalmersprofessor, Stig Ekelöf, höll föredrag om italiensk naturvetenskap under 1600-talet. Samma år drog det ihop sig till 50-årsjubileum. Stor fest på Lorensberg. Guido Vecchi uppenbarade sig med sin violoncello, Gunilla Flinck var beredd att sätta sig vid pianot, men så meddelades det, att man saknade violinisten och det skulle komma en reserv. Jublet blev stort bland medlemmarna, när ordföranden själv uppenbarade sig med fiol i handen. Han visade sig vara en utmärkt amatörmusiker; han hade ofta spelat tillsammans med Guido Vecchi. Han höll också kvällens föredrag: ”Om italienskan (språket, inte kvinnan), och Harry Erkell kåserade om Föreningens historia. Denna festliga kväll blev krönet och avslutningen på Nilsson-Ehles mångåriga ordförandeskap. Han avgick följande årsmöte och efterträddes av Harry Erkell. Som förut nämnts, var Nilsson-Ehle en utomordentligt framstående italianist; Föreningen kunde verkligen vara stolt över att ha en ordförande, som kunde representera den så väl och vackert på italienska.